torsdag 8 december 2016

Jag minns...

... Fia, min bästa vän under ett par somrar i början av 60- talet.

Jag blev inspirerad av bloggvännen Cat och hennes inlägg med ardennerhästar och letade reda på denna enda bild jag har på mig och Fia. Jag vet att jag har haft med den här bilden förr, men så kan det bli när det är något man minns med glädje och kärlek.

Fia fanns på Krusenhofs gård utanför Norrköping och här hyrde farmor och farfar sommarställe under några år, först en lägenhet i Björkbacken, i en av de f.d. arbetarbostäderna och sedan under några år ett liten stuga bredvid den dammiga landsvägen mellan gårdarna  Björnsnäs och Malmö.
I Björkbacken fanns två hus - det där vi bodde och så huset där gamle kusken Andersson bodde tillsammans med sin fru.
Fia var född på gården och var en korsning mellan ardenner och nordsvensk. Hon var den allra sista hästen på gården och hennes riktiga namn var Katinka.
Ofta gick hon lös på gården och följde mig som en hund ... där jag var, där var Fia ...  eller om det var tvärtom :)
Så kom det sorgliga beskedet att hon var såld till en häståkare i Norrköping ... åh så jag grät. 
Så gammal är jag att det fortfarande fanns häståkare i sta´n :)

Så gick åren och jag visste inte var hon fanns och hur jag än tittade på de hästarna jag såg med vagn efter sig så såg jag inte till Fia... inte förrän några år senare...
En varm sommardag ser jag henne vid korsningen av Dagsbergsvägen och Ljuragatan, bara ett kvarter från Norrköpings ridhus. Där låg under många år en kiosk, men jag minns inte om den fanns där då. 
Jag ropar Fia! Direkt lyfter hon på huvudet och spetsar öronen ... och kommer emot mig med vagn och allt :)
Tänk att hon kände igen mig! Hon heter inte Fia, sa hennes ägare ... nej jag vet, svarade jag ... hon heter Katinka. Så glad jag var då - men tyvärr var det sista gången jag såg henne. Häståkarna försvann i snabb takt och med dem deras hästar. 

Mer än femtio år har gått, men jag minns det fortfarande, som om det vore alldeles nyss... :)

Ha det gott!

17 kommentarer:

  1. Vilken härlig och lite sorglig historia. Djur precis som människor fäster man sig vid och det är svårt att skiljas från dem. Dedt är minnen man gömmer i sitt hjärta. Kram

    SvaraRadera
  2. Bilden är alldeles fantastisk och vilket minne!

    SvaraRadera
  3. Vilket fint och varmt minne! Visst är det toppen att Cat, som jag ju också följer kunde väcka ett sådant fint minne hos dig och inspirerade till inlägget:-) Blogglandia är fantastiskt!

    Så kul förresten att du också har hittat till Cat. Hon är ju tokig i hästar. Har lärt mig massor av hennes blogg. Dessutom är hon en duktig fotograf och definitivt ingen "lagom-Svensson". Sådant gillar jag! Tycker hon borde ha betydligt fler som kommenterar...

    SvaraRadera
  4. Vilket underbart minne du har i gömmorna, och vilket fint foto! När jag växte upp i förorten till Helsingfors fanns det en bondgård alldeles intill alla nybyggda hyreshus. Där fanns en massa kor, trettiotalet tror jag, och jag lärde mig snabbt namnet på samtliga. I brist på hästar red jag förstås på en ko...eller rättare sagt, jag satt upp på ryggen iaf...Vi handlade faktiskt mjölken där, och mamma klagade jämnt på att jag luktade lagård när jag kom hem på kvällarna...
    Kram från pörtet

    SvaraRadera
  5. Svar: Klart jag sett att du kommenterar hos Cat varje dag. Men trodde att du börjat med det för kanske bara ett år sedan eller så.

    Då ser man... tidsuppfattningen kanske blir sämre med åldern;-)

    SvaraRadera
  6. Hästminne är ingen överdrift - de minns verkligen! Både trevliga saker och tyvärr också sånt de tyckt vatit otrevligt. En bekant till mig är hästuppfödare och tog en gång tillbaka en häst han sålt eftersom köparen ansåg att den hade ont i ryggen. Det hade den inte alls och det var en väldigt snäll häst som kom till en ny ägare som var mycket nöjd. Efter en tid råkade den första köparen komma till det stall där hästen då bodde. Hon gick in till sin fd häst som genast bet henne i armen! Han mindes hur hon brukade nypa honom i ryggen och tänkte inte tolerera det igen. De passade helt enkelt inte ihop.

    SvaraRadera
  7. Härlig bild som tål att synas många gånger!

    Kram

    SvaraRadera
  8. Men vilkenfantadtisk historia, hon hade nog velat stanna hos dej.
    Lite sorgligt faktiskt. Kom att tänka på black and beuty, kramar

    SvaraRadera
  9. Åh, vilken härlig bild och historia! Kärlek!
    Jag följer också Cat, men har upptäckt henne mer på sistone. Av en händelse, för att hon är en god fotograf, bloggnamnet 1 bild ibland och att profilnamnet Cat sänder goda vibbar om katter.
    Kram ♥

    SvaraRadera
  10. Vilken helt underbar bild och berättelse till. Jag blir alldeles rörd. Dessa underbara, fantastiska, vackra djur med sitt hästminne :-) Kul att du hittade fotot och så fint att du delade med dig.

    SvaraRadera
  11. Djur är så fint sällskap till oss människor!

    Trevlig Advent......Kram

    SvaraRadera
  12. Vilken rörande och go berättelse och fin bild!
    Allt gott
    /Anette

    SvaraRadera
  13. Fin häst och fin bild! Jag red mycket nör jag var yngre :)

    SvaraRadera
  14. "Mina (pappas) hästar" hette Freja (Nordsvensk) som födde Grålle (en grov ardenner) och Bellman (mera Nordsvensk) Freja lånade jag av pappa och körde ut en rotpost timmer som jag avverkat som 15- åring. Det tog jag styck av, lång tid efteråt. Freja var lite "istadig" och kunde börja galoppera, med mig och kälken efter med grova stockar på. Det hade nog gått bra det också, om det inte varit i djup snö och att kunna hinna med.
    Det var ingen Kram snö då.

    SvaraRadera
  15. Fantastiskt vacker bild och vilken underbar berättelse, om än sorglig. Jag blev rörd och tårarna rinner. Minnen från barndomens liv på landet väller fram. Tack för ditt fina inlägg!
    Kram

    SvaraRadera
  16. Vilket underbart minne! Tänk att hästen kände igen din röst!

    SvaraRadera

Jag blir jätteglad om du tar dig tid och skriver en liten kommentar :)