torsdag 3 december 2015

Pareidolia...

... är ett ord jag som jag aldrig hört förut, utan ett om jag lärt mig av Eva...
Ordet finns inte i SAOL, men enligt Wikipedia så är Pareidoli ett psykologiskt fenomen - som att man ser t.ex. ansikten i föremål, moln och i bilder. Jag har nog haft detta "symptom" redan tidigare, men Eva har gjort att det blivit mer påtagligt...
Här t.ex.  Ser du? Klicka på bilden så du får den i större format...
Den här bilden är helt oredigerad och den har jag döpt till "Enbärstroll" - trollet i mitten har dessutom en svart keps :)

Här är snöbär... direkt såg jag en rymdvarelse med stora ögon och när jag så gav den två pupiller, med lite linsblänk så blev det ännu tydligare...

Ja, man har inte roligare än man gör sig, så lite tidsfördriv kan man ju kosta på sig :)

Ha det gott!

15 kommentarer:

  1. Klockrena gubbar!
    Tänk jag är lika dan, jag har en sten här borta som ser ut som en uggla,
    jag undrar om någon skulle sakna den ifall jag bar hem den från vägkanten??
    Men det verkar ju inte vara någon farlig psykiskåkomma vi har =)
    Ha en fin torsdagskväll. Kramen

    SvaraRadera
  2. Det symtomet "lider" jag också av!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken söt rymdvarelse. Likaså trollet med svart keps. Man ser det man vill se. Annars tillverkar man det på ena eller andra sättet. :) Kram Bosse

      Radera
  3. Ja här har du en till som "lider" av detta fenomen. Har aldrig hört ordet förut :) Men kul är det att "lida" av det.
    Visst både enbären och snöbären är helt klockrena på vad det är :)
    Ha en fin torsdagskväll !
    Kram

    SvaraRadera
  4. Vad kul!!! Lider nog också av det fenomenet och ser märkliga saker i det mesta.....
    Ha en skön kväll!
    Kram Lena

    SvaraRadera
  5. jag har inte heller hört ordet, men det verkar inte vara en alltför besvärlig diagnos att lida av. Tvärtom. Det verkar rätt kul. Och när du visar, ser jag också.Visst är det härligt att man lär sig något hela tiden. / Britt

    SvaraRadera
  6. Himla kul ord, hörru. Jag hade aldrig hört det, vet du vilket språk det härstammar ifrån. Kanske latin?
    Jag tror jag struntar i havre till mina fåglar, med tanke på att jag också har rymlingsponnyer här på gården, blir de belönade med havre så går dom genom vilket elstängsel som helst....
    Kramen

    SvaraRadera
  7. Hahaha! Jag lider då absolut av Pareidoli, som jag inte heller visste att det fanns. Ser det ju varje dag i min tillvaro som asfaltbonde - naturlig street art, moln, parkerngsgarage. Gud såååå glad jag är att denna förmåga äntligen fått ett namn. Love it:-)

    SvaraRadera
  8. *S* Det är lite kul att det "smittar" - men "baksidan" är ju att man ser ansikten precis över allt till slut ;)
    Tack för länken!

    SvaraRadera
  9. Ett härligt symptom att ha, tycker jag. Naturligtvis syns ditt enbärstroll tydligt, och den där rymdvarelsen är bara för härlig. Ditt inlägg lyste upp en blåsig och mörk dag för mig. Det är snart lunch och fortfarande lite mörkt ute. Ha en trevlig helg

    SvaraRadera
  10. Har man bara fantasi finns inga gränser

    SvaraRadera
  11. Haha....ja då får man väl vara med i skaran, som har Pareidoli då.
    Kul för vi brukar ju alltid söka likheter med vad vi ser. Snöbäret = rymdvarelsen ser ju för härlig ut.
    Hittar alltid stenar, rötter eller andra saker, som jag får associationer till, samt ansikten och djur i bergen.
    Kul att ha fått ett namn på det.

    SvaraRadera
  12. "Jag blir jätteglad om du tar dig tid och skriver en liten kommentar :)"

    Ja det ska jag göra, men jag höll på att bryta samman när mina rader, mitt första försök, försvann, efter några utflykter, "parenteser", i cybern. Jag hade tre nästan färdigskrivna teman att komma med, inspirerade av Anna R. och dig. Men det slutade med ett besök hos Eva T. Hon var del av det tredje temat. Världen är liten.

    Ansikten var det första temat. Ansikten ja, Korsordslösande är ett missbruk jag lider av. Gravt, inte helt handikappande ännu, men vem vet. Jag minns ett korsord konstruerat av korsordsvärstingen Hans Christian Nygårdh i SvD, Alias HCN som signatur. Jag svär alltid över den sadistens korsord. Men nu ska jag komma till pudelns kärna. Vi talar om ansiksfixering. Den fräcka rackaren till konstruktör hade t.o.m. rättigheterna till bilden. Den gick i gult. Man såg en mängd hopträngda ansikten på en liten yta. De tycktes alla bära en skyddsmössa med nässkydd, som en stridsmössa, och ögonen kunde tolkas som asiatiska, Om det nu var ögon. Vad var vad? HCNs korsord är ett elände att drabbas av, och jag känner mig som en hjälte när jag lyckas fullfölja ett. Tror jag gjorde det i det här fallet, men är inte helt säker. Är inte heller helt säker på hur bildtexten blev. Men det handlade om en extrem närbild av en ananasfrukt.

    Tror ni mig inte, så gå in och glo själva på närmaste butik med en rimligt välsorterad fruktdisk. Det gjorde jag - och fylldes av insikt. Men man måste hålla frukten uppochned för att åstadkomma full effekt. Tänk så många klyftor färsk ananas jag har tuggat i mig, utan att jag begripit att jag kört kniven genom ett hav av ansikten!

    Världen är liten var mitt andra tema. Såg ett namn i ditt kommentarsfält "Paula i pörtet". Hon tycktes mig bekant. Men hur i all världen ... av alla tillfälligheters tillfälligheter. Eller är inte cybern stor nog för garanterad anonymitet? Öppnade en ny flik. Jovisst, samma kvinna, samma bilder (men ny ingressbild). Vi är inte bekanta genom samtal, eller skrift, såvitt jag minns, men jag har ibland besökt Paulas blogg.

    Det har en historia. Paula kallar sig själv "finnkärring" - ja, varför inte - jag har också självpåtagna namn - inte alltid de mest hedrande. Men det finns just nu två "finnkärringar" i mitt universum. Båda med det självpåtagna epitet. Och här kommer vi till pudelns kärna, för andra gången. Båda tycker om att skriva. Att jag ibland halkade in på Paulas sida kom sig av att jag, genom ett visst språkintresse träffat på den andra finnkärringen. Anne från Norrköping. En intressant stad där jag aldrig haft glädjen att vandra på gatorna.

    Nåja, jag kom hit via Annas lördagsblogg, och jag avslutar med att konstatera att jag tappade bort språkvännen Anne. Ce la vie.

    Sammanfattningen, och den, liksom, fjärde dimensionen, var att världen är liten. Jag vet inte om det kan bevisas, eller om det kan motbevisas. Jag går helt och fullt på talesättet. Men när man utan avsikt, eller bara spontant, stöter ihop - bildligt, eller bokstavligen - med individer man rimligtvis inte borde möta - det är då världen upplevs som förkrympt. I mitt universum handlar det inte om snabba transporter mellan kontinenter. Jag lever inte i den världen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Erik.. och stort tack för din kommentar! Har läst den ett par gånger för att riktigt förstå. Ja, det är inte så att du skriver obegripligt eller att jag är särskilt dum, utan bara för att riktigt insupa dina ord och inte missa något :)
      Jag tror dig på ditt ord, men måste liksom se det med egna ögon - de där ananasansiktena, menar jag.
      Tänk att vi vi har två gemensamma bloggvänner... Anna och Paula och så trevligt att din språkvän är från Norrköping, som är min hemstad... visst är världen liten ibland :)

      Radera

Jag blir jätteglad om du tar dig tid och skriver en liten kommentar :)